Nu har Sune snart firat färdigt sin första jul. Det är arbetsamt att fira jul för små hungriga staffar som ska vara med överallt. Sune vill gärna att jag räknar upp hans julklappar (han är lite stolt). En IKEA råtta, en IKEA elefant, diverse ben, godis, en pip, en wettbedd, en biabädd (som redan är uppäten) och ett par uppstoppade jeans med snöre på. Sune är en lycklig 8månaders valp han har allt framme och vet inte vad han ska leka med, är lite som en åsna mellan hötappar. Malte ligger bredvid och suckar.
Själv är jag tacksam över livet dvs att jag lever. Det kan snabbt ryckas ifrån en pga ett enda litet felsteg, hur nära är man inte döden varje dag man hoppar in i bilen och kör till jobbet. Möter bilar i 90km/h mindre än en meter ifrån sin egen bil. Eller de dagarna när jag går över vägen ned till ängarna för att rasta hundar.
Jag blev varse detta förra måndagen då jag åker hem ifrån jobbet och jag ser något lite större svart som ligger på vägen, jag girar men träffar det jag först tror är en plastsäck. I själva smällen förstår jag att det inte är en plastsäck eller något skräp som låg på vägen. Det var en människa.
När jag får stopp på bilen, kliver jag ur och tittar bakåt, det ligger inget där, bara en massa delar. Går runt bilen och ser att människan ligger under min högra front på bilen. Min första tanke är att han är död. Men varför låg han på vägen? I samma veva kommer en man gående över vägen han har telefonen i örat så jag antar att det är larmcentralen han ringer. Jag tycker att han pratar så lugnt, så jag ber honom att be dem skynda sig. Det känns dock som om han inte lyssnar på mig. Det ligger saken på vägen och jag tänker, fan det är armarna och benen.
När han slutat prata i telefonen backar vi undan bilen medan mannen tittar på pojken och vi får första livstecknet av pojken. Jag sätter mig ned och börjar prata med honom. Han säger vad han heter och vart han kommer ifrån och jag ser att alla delar är på plats. Småspringer och hämtar en kudde, filt och min stora stalljacka och lägger över honom och kudden under huvudet. Han klagar över att han inte känner sina fötter, men jag berättar att alla delar sitter på plats och att ambulansen är på väg. Men f--n vilken tid det tar.
Tillslut kommer ambulansen och hämtar pojken som är kontaktbar helatiden, jag och mannen blir förhörda av polisen vad som har hänt. Sedan har även pojken berättat sin historia.
Pojken går över vägen hem från skolan. När han kommit över på sin sida kommer en lastbil som tar en för stor sväng, vilket gör att mötande bil måste gira ut i väggrenen. Där pojken går på väg hem från skolan en vecka innan julafton. Mannen träffar pojken som slungas ut i min körbana. Där kommer jag åkande på väg hem från jobbet, funderar på vilka julklappar man köpt och vem man ska köpa till, vad vi ska äta till middag och att de alltid ska spela så trist musik på radion.Och så pang så kör jag på honom och släpar honom kanske 10 meter under min bil.
Nu har det gått lite mer än en vecka och pojken skulle förhoppningsvis få vara hemma på julafton och skadorna är inte så stora som de kunde ha varit. Det jag vet är att vänstra benet åkte på en normal fin fraktur, medan det högra såg lite värre ut bensplitter, några operationer senare kommer han kanske kunna använda det.
Detta ger en lite mer perspektiv på livet, hur snabbt det kan ryckas ifrån en. Vilka värdsliga saker man oroar sig för. Mat, julklappar, musik, färg på gardiner... det är sjukt. Den här veckan har jag varit så tacksam över att jag lever och att mina nära och kära lever. Hundarna har utrustats med en extra lampa i sina reflexselen. Jag skälde ut min arbetskamrat att han inte hade tillräckligt med reflexer när han skulle gå hem i mörkret. Känner att jag fått ett uppdrag i livet, att utrusta mina medmänniskor med reflexer.
Vet inte om olyckan hade kunnat förhindas om pojken hade haft reflexer. Men ni som läser detta tänk på att bära reflexer. Det är en enkel och billig livförsäkring.
e.jpg)
